lemontrees

Egentligen är jag en person som slaviskt följer vissa rutiner, har mina speciella vanor, trots att jag tycker så otroligt illa om när man travar runt i samma mönster.
Om jag inte snoozar fyra gånger på morgonen, sätter på Bandit det första jag gör när jag gått upp och kokar te kan hela dagen bli förstörd. Sorgligt? Lite. Svensson? Ganska. Tryggt? Väldigt.
Det må vara en snudd på primitivt, mycket likt en hund som går några varv i en cirkel innan den lägger sig ner, men samtidgt åh så...stabilt. Man bygger upp sin egen bas, något grundläggande. För trots att jag har mina smått pedantiska morgonrutiner kan man nästan sätta sin högra tumme på att jag kommer få hetsa till bussen i tid och otid. Varför, kan man då undra. Varför sitter jag till exempelvis här när jag har en bok med fransk grammatik som ligger och tjuter efter mig? Jag har svaret. Det är löjligt, det är uppenbart och alla vet om det. Ändå tänker ingen på det. Vi är djur.
Intelligentare än dom andra djuren? Svårt att säga. Vi har ett annat mönster, och det mest episka är att vi alla har helt skilda modeller. De kan ibland vara snarlika, men det finns alltid något särskilt som skiljer ens egen prototyp ifrån alla andras. En del tänker inte innan de pratar, andra tänker men vågar inte låta sig bli hörda. Man skulle kunna önska att man i vårt rike som såkallad svagare individ slår tillbaka och reser sig över den starke i triumf i slutändan i alla lägen. Att våra klyftor skulle jämnas ut, att vi skulle komma varandra närmare.
Så är det iallafall i alla vackra berättelser. Verkligheten sen, den är en helt annan femma. Så jag släpper det för nu.
Vi har all teknik, vi har bokstavligen talat världens chans. Men ändå envisas vi med att lägga krokben för varandra och även oss själva.
Självklart talar jag bara generellt nu. 

Egentligen kan jag skriva mer, fast jag borde skrivit mindre.
Det är bara allt och inget. Mycket på uppdrag av en fin vän. En spark i baken. Tack, har glömt hur skönt det är att rensa hjärnkontoret på det här viset. Ytterligare en liten pusselbit i mitt mönster. Jag har nästan aldrig tid att bara ta tid. Någon sorts förändring sker nu. Inte med en viss pina och i rapid, utan snarare behagligt och nästintill baklänges. Och jag vet att jag ofta säger emot mig själv och bollar runt med tankar. 
Tror det bara är för att livet känns så värt att tänka till om.