lemontrees

Dagar då det bara slår emot en. Dagar då jag saknar mina pantertanter så mycket att det är svårt att andas regelbundet och kontrollera att hjärtat inte klapprar iväg som en liten travhäst. Järngänget.
Tre helt skilda kvinnor, tre stora förebilder.
Farmor Margaretha, Mormor Ottilia och så världens bästa Sigrid.
Den goda fen med hjärtat av guld.
Ni ska veta hur tomt det är utan er. Hur svårt det var att ta in all fakta när ni allihop lämnade oss under loppet av tre år. Tre år...sedan fanns ni inte mer?
Men jag är inte dum. Jag vet bättre än så. Ni finns i allra högsta grad.
I alla stunder i livet kan vi prata, skratta och gråta. Ni finns kvar här, med oss. Trots det, så är det något som fattas. Den fysiska värmen. Att krypa upp i någon av era varma famnar och känna sig som en väldigt väldigt liten flicka. Bli strykt över håret och få höra att allt skulle bli bra igen - allt jag behövde bar jag med mig och skulle plocka upp längs livets långa allé. Lugn och trygg. Lugn och trygg. Lugn och trygg...
Ni lärde mig vad lugn och trygghet var, och hur man som bäst skulle trolla fram det när allt inte gick som man tänkt. Tack. Jag skulle kunna skriva en hel bok och var och en av er, om vilka fina människor ni var. Det kanske jag också gör någon dag. Vem vet? Tills dess; Jag älskar er.

"Words can't express what you mean to me.
Even though you're gone, we're still a team."



Minns ni hur vi skrattade åt den här bilden?
" Än ä de fart i gumma!"

Precis så var ni, bubblande av liv. Barnasinnet ständigt på topp.

Med kärlek upp till molnen.
//J